Man ville inte vara Man

Pandan berättar:

"Då jag var ung på 70-talet var vi ett gäng som inte ville bli män. Fel, vi ville väl bli män, men inte ... såna män. Och det fannns ju bara såna De vuxna män vi kände var ganska ... kantiga och osympatiska tyckte vi. De klädde sig grått och tråkigt och de hade grå tråkliga personligheter som en regnig förmiddag i Fisksätra. Ja det fanns också män som var våldsamma auktoritära och rent motbjudande. Verkligen inget att efterlikna. Vi kunde och ville inte förstå hur våra trådsmala nästan hårlösa
tonårskroppar en dag skulle likna deras.

I våra kläder, i vårt sätt att klippa oss och i vår musik fanns det en tydlig gräns. "Han är inte jag" 

"Queer" säger någon. Både ja och nej. Queerteorierna fanns väl någonstans på andra sidan Atlanten då - och det var långt bort på den tiden. Visst fanns det ett uteliv som började fyllas av gränsöverskridande personligheter. Men dit hade vi inte tillträde - vi hade varken kontakterna, pengarna ... eller modet ... för att gå den vägen.

I sotrt sätt lät man oss vara - knäppa medelklassgrabbar. Det blev ju inga flickvänner av detta sätt att vara, och det var väl inte så lätt att få vänner utanför denhär lilla gruppen. "