Tzatziki med Tapiren
Jag tänker ibland på Tapiren, en snäll kille som bor en bit norr om stan. Han kom på för ett tag sen att han var BS, och så småningom frånskild med en liten dotter. Arbetsnarkoman. Vi messades ett bra tag, och så till slut satt han på en salladsbar i stan. Han hade lite bråttom ... vi skulle bägge vidare, men det var roligt att prata med honom live. Han, som många andra inklusive undertecknad, känner sig inte alls hemma i gay-ute-livet ...
Vad gjorde han istället - jo, han arbetade. Ja och så arbetade han lite mer. Och så var han så trött.
Jag försökte förslå att han skulle komma in till stan nångång så kunde man sätta sig på någon gaybar ett tag. Kanske sparka igång något bs-nätverk, kanske äta en god bit mat på nagot gayvänligt ställe?
Mnja kanske det. Kanske, var svaret.
Nu senast fick jag ett sms från honom, han skulle nog inte komma ner till stan ... han arbetade - och var trött, och så skulle han arbeta lite mer.
Han är egen företagare - och väljer själv när han kan jobba.
Jag vill egentligen inte alls sätta mig till doms eller ironisera över Tapiren. Inte alls. Så gör vi nog alla ibland. Man ser vad man inte kan göra, och gör inte det ... man gör vad man kan ... det känns säkert. Man vill gärna ha en god fé som ställer allt till rätta, men om man måste göra halva jobbet själv? som man nu alltså inte kan? Cul de sac.
Livet är kort.
Vad gjorde han istället - jo, han arbetade. Ja och så arbetade han lite mer. Och så var han så trött.
Jag försökte förslå att han skulle komma in till stan nångång så kunde man sätta sig på någon gaybar ett tag. Kanske sparka igång något bs-nätverk, kanske äta en god bit mat på nagot gayvänligt ställe?
Mnja kanske det. Kanske, var svaret.
Nu senast fick jag ett sms från honom, han skulle nog inte komma ner till stan ... han arbetade - och var trött, och så skulle han arbeta lite mer.
Han är egen företagare - och väljer själv när han kan jobba.
Jag vill egentligen inte alls sätta mig till doms eller ironisera över Tapiren. Inte alls. Så gör vi nog alla ibland. Man ser vad man inte kan göra, och gör inte det ... man gör vad man kan ... det känns säkert. Man vill gärna ha en god fé som ställer allt till rätta, men om man måste göra halva jobbet själv? som man nu alltså inte kan? Cul de sac.
Livet är kort.
Kommentarer
Trackback